Salerno

Äntligen är det så kallade livespöket dött. Salernitana-Albinoleffe är den bästa fotbollsmatchen jag sett live. Vem låg bakom detta då? Självklart. Roberto Merino som blev inbytt i mitten av första halvlek och sedan låg bakom alla farligheter som Salernitana skapade.

Matchen stod länge och vägde vid ställningen 2-2 tills att ett snyggt anfall regisserat Roberto Merino resulterade i 3-2 och hela Curva Sud exploderade. BOM! Som om inte det vore nog så punkterade kungen Merino matchen genom att göra det snyggaste målet jag sett live. Vissa stod still med öppen mun och tom blick medan andra gick loco och hoppade och skrek. Kanske det mäktigaste arena-ögonblicken någonsin.

Roberto Merinos 4-2 mål: BAM

Highlights: tac-tac

Kvällen fortsatte vidare med Tequila bum-bum fest hos Hermann för andra kvällen i rad. Precis som i fredags var stämningen skyhög hela kvällen. Vid ett-tiden begav vi oss ut på Salernos gator och torg. Som vanligt väldigt mycket folk ute.

Det sköna med utgångskulturen här nere är att motsvarigheten till våra nattklubbar är gatorna och torgen. Man köper öl/vin/drinkar/mat på någon av alla de barer/restauranger som ligger på gatan/torget sen tar man med den ut på gatan och står/sitter/hänger där. Det blir som att de många olika barerna motsvarar de olika bardiskar som finns på en nattklubb. Fördelen här är att man kan välja och vraka bland många olika ställen och på så vis dricka Peroni för 1 euro och äta en kebab för 2. Trots att gatorna är överfulla av människor är stämningen väldigt avslappnad och jag har aldrig sett något bråk i Italien som inte skett på/utanför fotbollsstadion. Utekulturen är kanske det som jag gillar allra bäst med Italien.

Kort sammanfattat: en kanondag.


Grazie Roberto!


Gustav: Ja, och även matcher som kan verka mediokra på förhand kan bli hur bra som helst på Stadio Arechi i Salerno. Max verkar inte intressera sig för bloggen. Han har väl fullt upp med sitt studentliv i Linköping...? =/

Erik: Tackar. Allt är väl planerat som vanligt. Finns ingen mening med att vara borta från Sverige på sommaren. Ser fram emot fest på Villagatan!

Ämnet nostalgi dök upp i skolan för ett par veckor sedan och efter att ha genomfört ett test kring ämnet kom det fram att jag är väldigt nostalgisk av mig. Indeed I am. Allting var bättre förr. Jag skulle vilja besöka 70-talets New York, 80-talets Rom och alla artister som jag skulle vilja se live, de är döda. Jag skulle vilja åka till San Siro under början av 90-talet för att se Van Basten, Gullit, Baresi och en ung Maldini spela. Jag blir alltid avundsjuk på mamma när hon berättar om Roma-Napoli på Stadio Olimpico och ungarna som sålde smuggelciggaretter, klängandes utanpå bussarna i Neapels hamn.

Nolstalgin gjorde sig även påmind på Stadio San Paolo i lördags då jag drömde om hur det hade varit att se sena 80-talets Napoli med Maradona i spetsen. Jag kollade på männen/gubbarna runtom mig och tänkte "dom har säkert sett Maradona spela på San Paolo". Som tröst över att inte ha den möjligheten köpte jag mig en t-shirt med nummer 10 och texten "Chi Ama - El Diego - Non dimentica" (Den som älskar, El Diego, glömmer inte).

Hursomhelst, Napoli-Atalanta. Mäktigt att käka hamburgare och dricka Peroni utanför San Paolo. Mäktigt med alla försäljare som sprang runt och skrek. Mycket folk. Äkta Napoli. Mäktigt att ta sig in på mytomspunna San Paolo, och via marijuana-molnen till platserna. Mäktigast var kanske curvans banderoller som berörde det sjuka i att ligaomgången inte blev inställd: "En minuts tystnad kan inte räcka. Det finns inget att fira då de fortfarande letar efter lik i ruinerna".

Matchen inleddes med den tysta minuten. 50 000 åskådare på San Paolo och man kunde höra en knappnål falla. Jag blev skakig i knäna då den tysta minuten var över och applåderna dånade. Där slutade de mäktiga upplevelserna. Matchen var urusel. 0-0 och "livespöket" lever. Jag har sett många, på förhand intressanta matcher, som varit rena sömnpillerna. Exempel:
Roma-Lazio 0-0
Milan-Fiorentina 0-0
Milan-Celtic 1-0
Fiorentina-Siena 1-0
Napoli-Atalanta 0-0

Jag såg ett reseprogram om Neapel på Discovery Channel för ett par år sedan. Halva programmet handlade om hur farligt det är där. En kvinna som intervjuades berättade att hon aldrig kunde ha på sig sina smycken då hon gick ut. Bilden om att neapolitanarna inte vågade ha på sig sina klockor, halsband osv. ute på gatorna målades upp. Detta tänkte jag på då jag, på proppfulla tunnelbanetåg såg människor med plånböcker halvt hängande ur backfickan, feta klockor, guldkedjor av olika slag... Jaja, sålänge skrämselpropagandan håller de amerikanska flockarna borta från stan så är det väl bara bra...

Jag är fortfarande tagen av Roberto Merinos inhopp mot Treviso i helgen. Om hur han levde upp till de höga förväntningarna med bravur. Om hur han kom in och ändrade matchbilden totalt, helt på egen hand. Han är kvick, han har känsla och teknik, han är kung på överstegsfinten och har ett grymt spelsinne. Dessutom kan han, tillskillnad från många andra tekniska lirare, slå enkla passar då det är det bästa alternativet.

Det sjukaste med Roberto Merino är att han spelar i Salernitana, ett bottenlag i Serie B. Eller spelar och spelar... sitter på bänken i Salernitana! Jag förstår ingenting. Efter lite efterforskning har det kommit fram att lördagens inhopp var det första i Salernitana. Dessutom har han tidigare spelat i Malaga i Primera Division. Hur kan en spelare med hans kvalitéer byta Malaga mot Salernitana?!

Jag älskar fotbollsspelare som kan förändra en matchbild. Fotbollsspelare som kan bjuda på det där lilla extra. Tyvärr är de alldeles för få och jag hoppas därför att denna stjärna får chansen på en större scen.

Se och njut: http://www.youtube.com/watch?v=EzvMQ4yqTKE

Som jag informerat er om så skedde ett lärarbyte förra måndagen. Fantastiska Fabiola byttes mot pinan Pina. Nej, nu överdriver jag lite. Att kalla Pina för en pina är att ta i. Hon är trevlig och stundtals en bra lärare. MEN hon talar alldeles för mycket om sig själv, om vad hon har gjort osv. istället för att hålla sig till det aktuella ämnet svävar hon ofta iväg åt all möjliga håll. Skolan känns tyvärr både tråkigare och mindre lärorik numera...

Igår var Ayumi här för att klippa mig, Yusuke och Gustav. Hennes omtalade frisör-kit bestod av en liten sax som såg allt annat än professionell ut. Hursomhelst så förvandlade vi balkongen till frisörsalong och tack vare klunsen fick jag klippa mig sist. Trots den blåa barnsaxen hon klippte med så stod hon för en helt ok insats som frisör. Och eftersom att Ayumi är en liten gullunge var vi tvugna att ösa beröm över henne. Hon är ett geni, bästa frisören i Salerno osv...

Om en liten stund blir det besök hos en Limoncello-producent i Minori. Jag är inget större fan av Limoncello, men det nog vara rätt intressant ändå.

Bild 1: Gänget från S. Maria Capua
Bild 2: Hos frisören


  
Erik Malmqvist: Merino är född -82 och jag förstår inte riktigt varför han inte lyckats bättre hittills. Han gjorde i lördags sitt första inhopp och borde, om inte tränaren vill dö, få spela från start hädanefter. Du borde verkligen tipsa Sir. Alan Shearer (ganska säker på att han kommer bära den titeln inom några år).Grattis till lägenheten! Jag vill ha ett brev/mejl där du beskriver lägenheten in i minsta detalj. Dessutom skulle det uppskattas om du bifogade en planlösning så jag kom börja fundera över hur den ska möbleras osv.
Ps. Newcastle-affischerna får inte följa med... ds.

...går ut till Abruzzerna som upplever ett helvete av idag. Bilderna som sänds ut i media känns fortfarande overkliga och mycket längre bort än de i själva verket är...

Imorgon har jag erbjudits gratis klippning av Ayumi som har tagit med sig sitt frisör-kit från Japan och utger sig för att vara en helt okej frisör. Om detta stämmer får vi se imorgon eftermiddag. Fortsättning följer...

Idag har lärt mig att bli arg på Romanesco (Rom-dialekt): Ey'mazzzaoouu


Curva Sud då Salernitana spelade i Serie C för två år sedan, mäktigt: Stadio Arechi

Låttipsen:
Laura Pausini - Primavera in anticipo - en jävla Mix megapol-låt, men Laura Pausinis röst gör det vackraste möjliga med det italienska språket

Anna Oxa är inte så dum hon heller: Anna Oxa - Il Pagliaccio Azzurro

Bloggen sänder en tanke till jordbävningens offer i Abruzzo... Overkligt och nattsvart...

Jag skriver här alltför sällan. Ju länge tid det går mellan inläggen, desto svårare blir det att få med allt, men jag ska försöka i ett inte alltför långt inlägg få med det viktigaste från helgen.

I fredags var vi i Napoli på jakt efter fotbollsbiljetter. Det gick inget vidare. Biljettsystemet suger och vi fick återvända tomhämta. Eller inte helt tomhänta. Att strosa omkring på Neapels gator och torg är fantastiskt. Livligt och oförutsägbart. Skön känsla. På lördag återvänder vi, grazie!


I lördags var det Salernitana-Treviso. Även det en mäktig upplevelser. Mycket känslor. Lagom finns inte. Exempel "Andernas Maradona":
Roberto Merino heter den mest populära spelaren i Salernitana. Han är väldigt kort och påminner mycket om Giovinco i Juventus. Men har får inte spela (av någon sjuk anledning). Tränaren i Salernitana är väldigt illa omtyckt på grund av Salernitanas tabellposition och att Merino inte får spela. I lördags fick Merino hoppa in sista kvarten och kom in och var totalt överlägsen. Väldigt längesen jag såg en spelare vara så överlägsen. En fröjd för ögat. Om det inte vore för inkompetenda avslutare hade han noterats för 2-3 briljanta assist.

Varje gång Merino briljerade uppstod stora känslor bland fansen. Vissa applåderade och lovordade teknikern. Andra blev mer och mer rasande på tränaren för varje gång den bänkade Merino visade upp sina kvalitéer. Vafanculo osv... Vissa visste inte hur de skulle reagera. Ena sekundens glädje byttes snabbt mot raseri mot tränaren. Svart och vitt på samma gång. Fantastisk underhållning.

Skulle jag skriva om alla galna händelser på Stadio Arechi skulle inlägget bli längre än det redan är. Men efter matchens slut var det svårt att hålla sig för skratt bland alla arga Salernitana-fans som var besvikna över 2-2 hemma mot Treviso. "Merda Di Napoli, merda tutti"!


Igår återvände vi till Caserta för att besöka "gamla Caserta". Dock var det omöjligt att hitta en buss som gick dit och vi fick ge upp den planen. Istället åkte vi till Amfiteatern i Santa Maria Capua. Denna var, innan byggnationen av Colloseum, romarrikets största amfiteater med plats för 50.000 åskådare.

Caserta och de andra förstäderna norr om Neapel är väldigt risiga. Bilderna man bygger upp kring slitna hus, rost och sopberg på gatorna bekräftas definitivt. Detta tillsammans med en  överrepresentation av flashiga bilar känns suspekt...

Gustav: Jag la märke till namnet i målprotokollet men har aldrig hört namnet tidigare. Är det en ny OG Solkjaer måntro? Ska bli härligt att komma hem till svensk vår, skönt att den äntligen kommit. Jordskalvet har tydligen känts av även här i trakterna, men jag låg och sov vid den tiden och har själv inte känt något...

Kan börja med att berätta att mannen utan ansikte icke förblev ansiktslös. Jag tvingades passare köket, och därmed hälsa på mannen ifråga, då jag skulle till Yusukes rum som ligger på "andra sidan" köket. Han stod och rökte i köket. Stenhård gubbe det där.

Idag blev det en spontanutflykt med anledning av det fina vårvädret. Först blev det ett stopp i Pompei stad. En fin kyrka, men även staden Pompei alldeles för turistig. Som botmedel mot turistigheten tog vi tåget vidare i riktning mot Neapel och steg av i Torre Del Greco. Yusuke konstaterade snabbt att han var den första japanesen som satt sin fot i det ganska slitna Torre Del Greco. Staden ligger dock med ett fantastiskt läge vid Neapelbukten. Vi gav oss ut på den långa piren i hamnen där vi slog oss ned. Solen, havet och Capri i en riktning. Neapel och Ischia i en annan. Castellmare Stabia och Sorrentohalvön i en tredje. Och den kanske mäktigaste riktningen; Torre Del Greco med mäktiga Vesuvius i bakgrunden. Stort.

Ikväll var vi och åt på Ciccio e osteria med skolan för andra gången. Väldigt god mat och trevlig stämning. Restaurangens ägare är mycket karismatisk och gillar att skämta med sina gäster. Han påminner lite om Artie Bucco i Sopranos. Och trots sin karisma får han mig att tänka på Sopranos-avsnittet då Tony och gänget tröttnar att Artie går runt och lirar med fyndiga vitsar. Kan tänka mig att stamgästerna på Ciccio e osteria kan tröttna på hans ständiga lirande.

Dagens låttips: The Killers - Human




Grazie Dio!


Erik: Tack för den komplimangen. Har ständigt Pensacola-bloggen som förebild och inspirationskälla då jag skriver. Det gäller att satsa högt.
Yusuke känner tyvärr inte till de nämna Osakaborna... Hemskt ledsen :(

I skrivande stund sitter en man och talar med Federico i köket. Jag sitter i mitt rum som är en bit från köket men jag hör honom väldigt tydligt. Han talar med en väldigt hög röst och en pondus utom denna värld. Han talar den grövsta napoletanska jag hört. Han verkar vara någon typ av mäklare.

 Jag sitter och funderar över om han ska förbli ansiktslös för mig eller om jag ska gå ut och se hur mannen bakom rösten ser ut. Det lutar åt att jag går till sängs och tar en siesta och låter honom förbli en ansikslös man.

Ikväll blir det Italien-Irland på Easyriders. Forza ragazzi!

Ny vecka innebär att vissa ansikten lämnat skolan och andra dyker upp för första gången. Denna vecka saknas Anna, Hamish & Helen, Stephanie och Kristina. Fyra nya studenter har tagit deras platser, dock ingen ny i min klass. Denna vecka är även Eduardo bortrest vilket innebär att klassen består av mig, Karin och halva Ebru (Ebru gillar att sova och infinner sig därför inte alltid i skolbänken). Nytt för denna vecka är även att vi bytt lärare. Fabiola ---> Pina.

Efter dryga månaden här kan vardagen beskrivas som så:

Klockan ringer 07.40. Jag snoozar till 07.58. Jag går in i duschen. Jag äter frukost. Jag entrar klassrummet ca 09.04 (vi är i Italien och lektionen har således inte kommit igång förrän ca 09.10).

Första lektionen behandlar oftast grammatik och pågår fram till 11.00. Därefter är det paus fram till 11.20. Paus = häng vid kaffeautomaten och diverse slösnack. Ca 11.26 börjar lektion nummer två som är konversation. Stående skämt under lektionerna är att vid passande tillfällen säga BOH, BEH eller MAH. Ytterst fula uttryck som används i det italienska språket.

Efter skolan är det lunch på Bar Rosa som gäller. Bar Rosa är THA place. Som Yusuke uttryckte det. Han gillar Italien, han gillar Salerno mer än Italien och han gillar Bar Rosa mer än Salerno. En pizzetta eller en macka. Kanske en Peroni. Kanske en sötsak om man är på festhumör. Valmöjligheterna är stora på Bar Rosa, så även de gastronomiska upplevelserna.

Eftermiddag kan betyda häng och studier på Lungomare... om vädret tillåter. Kan även betyda någon typ av aktivitet på skolan. Seminarie kring Napoletanska ordspråk eller liknande.

Kväll kan innebär restaurang och eventuellt även bar med gänget från skolan. Vanligtvis innebär det dock matlag hos C/O Cerbo. Som ikväll till exempel.

- Vad ska vi äta? Pasta?
- Pasta? Vad är det?
- Vet inte, men vi kanske kan prova.

Stående skämt när det vankas mat. Ikväll blir det pasta med Pesto alla Siciliana. Och trots en månad med ett dagligt inslag av pasta så tycker jag att det ska bli gott. Buonissimo till och med...

Måste även uppmärksamma min nya favorit på skolan, Ayumi (se bild). Ayumi pluggar tillsammans med Yusuke i Osaka och är en sjukt rolig tjej. Hon är jätteliten och smal. Hon pratar med en väldigt pipig röst och hon ler och skrattar hela tiden. Hon är en liten solstråle som får alla att le. Till och med världens suraste tågkonduktör (vilket hände förra helgen).

Dagens låttips: Gli Azzurri - Azzurro

Bild 1: Jag, Ayumi och Kristinas kompis från Tyskland (Katja?).
Bild 2: Jag och en Taurasi, anno 2000.
Bild 3: Jag och "v'ärldens vackraste kust", Amalfikusten.




Gustav the king:
Kul att du äntligen hittat hit. Har som sagt saknat dig och dina briljanta kommentarer. Mannen ifråga heter Yusuke (uttalas Juske). Mycket intressant profil som är vän med bl.a. Viktor W på facebook. Skulle minst sagt uppskatta om du skickade iväg en vänförfrågan till honom då han är ny på "fejjan".
Jamma = Nu kör vi, nu drar vi, kom igen... på napoletansk dialekt. Ser fram emot dina framtida kommentarer.

MALM the king:
Helt ok att du inte gillar låten ifråga. Smaken är som baken - delad ;) De matcher som är inplanerade är Salernitana-Treviso samt Napoli-Atalanta. Kanske inga jättematcher men ska bli stämning att entra San Paolo i Neapel. Same old Shearer always scoring!

...är en usel ordvits som kan användas då någon frågar hur flygresan gått. Kan även appliceras på de första fyra veckorna i Salerno. Det är halvtid i Salerno och tiden har gått alldeles för snabbt. Trots att vädret inte varit så skönt som jag förväntade mig så har det varit alldeles för bra här. En vardag som är lite för bra. Lite för bra för att bytas ut mot en annan vardag.

Att se det skimrande azurblåa havet på vägen till skolan. Att säga BOH. Att säga assschpetta på napoletanska. Att göra tutto'posto-tecknet. Att äta pranzo på Bar Rosa. Att göra I compiti på Lungomare. Att cucinare pasta. Det är lite för bra. Det blir tufft att lämna Salerno bakom sig. Det blir tufft att lämna Kampanien. Man kan sätta likhetstecken mellan Kampanien och ordet dynamik. Jaja. Nu får jag se till att njuta av de kvarvarande fyra veckorna. Fyra veckor till i världens bästa Kampanien. JAMMA

Låtipset är forfarande: Ogni Volta

Var ju och såg Watchen på bio här i Salerno för två veckor sedan. Kanske den sämsta filmen jag sett. Detta trots att soundtracket innehöll låtar som The times are A-changin (Bob Dylan), Sounds of silence (Simon&G), 99 luftbaloons (Deutchland) och Hallelujah med Leonard Cohen. Filmen var dålig, ful, sjuk och långt från verkligheten.

Ikväll var vi och såg Fortapàsc på Cinema Apollo. Den var snyggt filmad. Den utspelade sig i en miljö som kändes väldigt äkta och genuin. Den var vacker, men samtidigt brutal. Den kändes väldigt nära. Den är väldigt nära. Torre Annuziata ligger bara ett par mil härifrån. Senast igår blev två personer ihjälskjutna i Neapels förorter.

Hela storyn var väldigt gripande, och kändes precis så äkta som den är. Giancarlo Siani dog 1985, 26 år gammal, för att han gjorde samma sak som Roberto Saviano gör idag. För upp saker och ting i rampljuset. Väldigt starka känslor i slutscenen då Giancarlo blev dödad till tonerna av Ogni Volta. Efteråt var jag liksom alla andra helt stum. Folk satt med tomma blickar. Det kändes äckligt. Äckligt nära att se filmen här.

Frågetecknet då? Jo, filmen var ju på italienska och, som att inte det vore nog, på neapoletansk dialekt vilket gjorde många dialoger svårförstådda. Ett slutgiltigt betyg kommer då jag sett den textad. Har dock svårt att se att den kan få annat än en femma av mig.

Ogni Volta

Här följer lite bilder från en trevlig helg i Roma och Caserta;

Tyvärr är biljetterna till söndagens drabbning mellan Napoli och Milan slutsålda. Kvällsmatch mellan Napoli och Milan på San Paolo hade definitivt varit en höjdare. Plan B, Roma-Juventus på Olimpico imorgon kväll är inte fyskam det heller. Imorgon 10.00 går tåget från Salerno Centrale.

På söndag lutar det åt en tur till Caserta för att se "Italiens Versailles" - Reggia Di Caserta. Jag minns för cirka två år sedan. Jag satt och drömde mig bort i en bok om södra Italien och fick syn på en bild på slottet i Caserta. Min reaktion var lika distinkt som "Honom ska vi ha!" i Tjuren Ferdinand. Dit ska jag! Och nu är det mycket nära. Stort. Egentligen är det inte bara slottet i sig som lockar. Det är även det att det ligger i Caserta, en av de regioner som drabbats hårdast av Camorra-verksamhet. Mitt i skiten ligger slottet. En viss procent av inträdespengen går säkert till någon Don i trakten. Det är illa, men samtidigt någon typ av charm med det hela. Mina åsikter är kort sammanfattat komplexa. Jävla gangsterromantik.

Igår firade vi St Patrick på Guinness Pub, aka Riders Club. Orginella namn det där. Var hursomhelt en riktigt trevlig kväll med många av studenterna på skolan. Riktigt hög stämning på puben. Speciell när Di Napoli kvitterade till 1-2 mot Ancona (tyvärr räckte det inte för "Granata" som fick åka hem med 0 poäng).

Idag har vi hängt på Lungomare Trieste och pluggat och snackat skit på eftermiddagen. Mycket trevligt det med. Vardagen här i Salerno är rätt så bautaskön när solen skiner och himlen är skön. Dock talas det om regn imorgon. Blä!

Dagens låttips kommer från Eduardo, alias Manolo Casanova; Arisa - Sincerità

Summa summarum: Solen skiner, himlen är blå